IMG_0004
Inser plötsligt att jag och livet har olika åsikt om hur stillhet skapas… Livet är så att säga mer bestämt, mer drastiskt och mer handgripligt i sitt agerande än vad jag med mina smygande timmar, minuter och stunder har varit.
Jag är en sån där person som tycker mig funka bäst med många järn i elden, som trivs när det går i ett. Som har en massa idéer och som gärna förverkligar dem. Helst även andras idéer, att vara delaktig, få se andra växa, bli nöjda, Ja, då trivs jag.
Problemet blir då tiden. Den räcker liksom aldrig till. De senaste åren har jag längtat efter tomrummen. De fanns där i ungdomen, då jag kunde åka 10 mil för en burgare, bara för att fördriva tiden, umgås och se nåt annat. Eller bara spontant hamna på en resa från en dag till en annan. Eller titta på film, existera i en stuga utan att känna stress över allt som inte gjordes där hemma.
Dit ville jag komma tillbaka. Dit har jag verkligen ansträngt mig för att komma. Och för några veckor sedan gjorde jag det! Jag skapade space i tiden! Lugnet, stillheten, tiden som räckte och sträckte! En hel helg fanns det där spacet i tiden som jag hade sökt. Lycka!
Sen rullade veckan igång igen och så även jakten på tiden. Inte lika intensivt, men ändå. Jag började omstrukturera i almanackan, skapa space i dagen. Längre lunch med egen tid och paus planerades in. Tänkte också till extra vilka kvällar som kunde fyllas och inte. Och VAD de skulle fyllas med! Yes, känslan av att vara nära, trots en gedigen ”att göra lista” som flåsade i hälarna.
Jag prioriterade en skön baravaraochnjuta helg med barn och vänner framför jobb. Jag var verkligen nära mitt mål. Kände jag. Stark, i balans, i mig själv swishade jag nedför de solbelysta slalombackarna en hel fredag, Njöt, log, mös med och mot allt och alla.
Så på lördagen klev livet in! Ni vet det där som bara bestämmer HUR det EGENTLIGEN måste vara för att du ska komma dit du sagt att du vill. I en helt vanlig sväng högg Livet tag i mina skidor, jag slungades vidare i en hög volt och kraschlandade, varken snyggt eller graciöst, på min högra axel. Nyckelbenets forna utseende var ett minne blott.
De pauser jag planerat in antog en övergripande form, ALLT blev paus. Livet håller på att omstrukturera inte bara nyckelbenets form utan även min. Jag som inte vågade skapa tomrum fullt ut, befinner mig nu just där.
Lite grann känns det som att jag flyger i den där volten fortfarande, att jag inte riktigt landat där jag borde. Men jag kommer dit. ”måste bara göra klart lite först”.. Därför har jag inte landat.
Jag kan se många anledningar till att Livet klev in, jag kan se de olika vägar som öppnas av det. Vilka val jag kan göra i denna nya situation. Det svåraste är dock för mig faktiskt att skapa stillhet och space i stillheten! Att inte bli frustrerad över att det tar en evighet att skriva med vänster hand, att jag bara orkar sitta upprätt korta stunder, att nyckelbenet glider i och ur läge på sin väg till läkning, och att dagarna går och går utan att jag presterar något! Den är tuff, Historien om egenvärde via prestation, att inte duga bara av att vara, men den historien tar vi en annan gång.
Min fundering nu är;
Vad behöver DU göra för att skapa livet som det ska vara, utan att Livet självt drastiskt ska gå in och sätta dig på rätt spår?
Hur tydlig måste DIN förändring vara utan att du ska sparkas omkull för att vakna och se?
Var och Hur skapar du space i tiden? Sker det alls? Om inte, När ska det börja ske?
Den vecka som mina förlängda luncher skulle träda i kraft, samma vecka trädde 100% sjukskrivning in. Vad är det du kan göra skillnad NU för att komma dit du ska utan smärtstillande och tvång?
Dessa frågor ställer jag mig själv, men också dig, eftersom jag tror vi kan och får ta hjälp av varandra. Hur drastisk måste vi vara för att skapa det vi vill?
Varmt lycka till med ditt liv, ditt space och din stillhet. Jag vet att den är viktig, och om vi inte ger den rätt utrymme, gör Livet det till slut.
♥ Cecilia Målare