Ibland undrar jag vart världen är på väg. När man har en medmänniska vid sin sida som allting har rasat för, när denna person mår så dåligt utan att förstå varför. När hela personen havererar både fysiskt, psykiskt och så till slut själsligt, utan att ha någon aning om vad som händer med en…

Kan du tänka dig den känslan? Att kroppen helt plötsligt vägrar samarbeta? Att det känns som att du har influensa och är helt överbelastad, utan att vara sjuk? När huvudet tror att du är kapabel att fortfarande jobba, sköta hus, barn, djur osv men kroppen inte svarar? När du tänker att du ska kliva upp, men benen inte lyder? När huvudet till slut går i spinn av oro, känslor och tankar. När hela kroppen har påslag av stress konstant?

Kan du tänka dig den känslan? Vad skulle du göra?
De flesta av oss skulle söka hjälp. Förmodligen på vårdcentralen. Vad händer där? De säger att du inte platsar där, för du har blivit deprimerad på kuppen. Så du ska till psyk. Och vem vill dit? När man vet att kroppen havererat och om bara den fungerade skulle allt bli bra.
Till slut mår du ändå så dåligt att psykiatrin är enda utvägen. Och vad händer där? Du blir antingen medicinerad, och hemskickad, mår ännu sämre pga medicinerna som ju har den effekten i början. Innan de hjälper. OM de hjälper. För det psykiska, de kommer inte hjälpa för det fysiska. Du kommer inte bli frisk av dem, men du kan kanske stå ut med att du inte står ut med att vara i den situation där du är. Kanske. Eller, så blir du inlagd, diagnosticerad med någon psykisk åkomma, och får äta piller och må sämre i deras närvaro. Och tror på det de säger, att det är psyket det är fel på. Eller, alternativ tre, de säger att du inte platsar där, du ska till vårdcentralen, som suckar när du dyker upp igen. De har ingen plats för dig. De vet inte hur de ska ta hand om dig, för de vet inte vad det är för fel på dig. Så du skickas hem..

Vet du vad svaret på denna känsla är för det mesta?
– Så illa är det väl inte. Ryck upp dig ska du se att det blir bättre. Ta och vila lite så går det nog över. Tänk positivt och glöm inte att le.
För vi tror inte att någon kan må så dåligt. Omgivningen tror att de inbillar sig, är arbetsskygg, deprimerad eller helt enkelt psykiskt sjuk. För det syns inte utanpå. Och vi tror alltså inte heller att det kan drabba oss själva. ”Det händer inte mig”

Om personen, människan som blir hemskickad har tur, så har de en kärleksfull familj, omgivning och vänner som kliver in och ser till att du får mat, tvättas, och hjälp med det du behöver, det vill säga det mesta. Ett stort ansvar som välter omkull vilken familjesituation som helst.  Det sliter inte bara att se någon man älskar må så dåligt, utan att stå där hjälplös bredvid och inte heller veta vad du ska göra är otroligt påfrestande. Att bara kunna göra det praktiska och vänta och hoppas att det går över. Att den du älskar ska bli sig själv igen. För människan är inte sig själv i detta läge. Det är väl därför psykiatrin i vissa fall tolkar det som personlighetsstörning, eller?

Men om denna människa inte har en familj? I alla fall ingen som förstår. Eller har möjlighet att rycka in och göra allt som måste göras. Att bara finnas där och hålla om när skräcken rider systemet för att personen inte vet om den ska överleva, om den ska vara ett sånt här hjälplöst paket för resten av livet. Om människan bara har sig själv, eller kanske till och med är ensam med barn som behöver få stöd och omsorg fast inget finns att ge ens till sig själv? Vad gör man då? Jag bara frågar: Vad skulle du göra??
Om dina vänner slutar svara när du ringer eftersom de känner sig hjälplösa, maktlösa, tidlösa och inte har plats i sitt eget livspussel eller kaos att kliva in och ta det ansvar den sjuka inte längre orkar bära.
Vad gör du då? När du står där ensam och inte har kunskap, ork eller möjlighet att peppa dig själv. När vården du trodde skulle hjälpa dig bara skickar dig fram och tillbaka? När alternativa kliniker kostar för mycket eller säger att du är för dålig för att vistas där, bli omhändertagen och få vila upp dig och komma någorlunda på banan igen? När du känner dig levande död eftersom allt havererat och i stort sett inte klarar någonting? Vad gör du då?

Nyss var det val. De hävdade att vi skulle värna om och rädda den svenska välfärden. Alltså till exempel rätten till att bli omhändertagen, sedd, älskad, hjälpt, läkt av vården. I dessa fall finns den inte. Inte överhuvudtaget! Inte för de jag möter i alla fall. Inte för de jag försöker hjälpa med kloka ord, beröring och allt jag kan – medmänsklighet. Jag ensam räcker inte till. För att hjälpa dessa medmänniskor krävs ett team, en kunskapsbank och ett intresse av att möta på rätt sätt.

Av psykiatrin fick jag som anhörig höra; Det är inte ditt ansvar!. Inte mitt ansvar att hjälpa en medmänniska? Inte mitt ansvar när en av mina nära bryts ned på alla sätt inför mina ögon? Jag tittade på den psykiatriske överläkaren och sa: Tack! Tack för att jag inte ingår i din familj. Tack för att inte jag är din vän. Tack för att jag inte är din patient. I min värld är man medmänsklig, och det är något gott. Och när inte samhället gör nåt, så måste vi göra det. Om så bara det lilla.
Det är inte mitt fel att medmänniskor bryts ned. Och självklart har den enskilde människan sitt eget ansvar att ta. Men om du legat sjuk i influensa nån gång så vet du hur lätt det är att ta ansvar för att kliva upp, göra mat, diska, tvätta osv. Du kanske petar i dig alvedon och tar dig till jobbet trots influensa? Men om känslan av influensa värk aldrig ger sig? Då är det mitt ansvar att hjälpa så långt jag kan, som medmänniska. Och jag inbillade mig att i vårt land skulle vården ta vid där den vanliga människan brister. Men det finns ingen sådan vård i vårt land. Visste du det?
Den dagen du hamnar där, emellan, finns det ingen som fångar upp dig. Om inte du har en eller förhoppningsvis flera medmänniskor bredvid dig. Ingen visar intresse av att hjälpa dig att tillfriskna. Ingen har tid eller omsorg att ge. Ingen vet hur de ska bota dig i vårat land. Det måste personen söka efter själv. Och det finns hjälp. Det finns de som tillfrisknar, för att de själva eller med medmänniskor söker svar och information i andra länder som har intresse av att ha en frisk befolkning, som inte bara skickar hem med diagnos och vila. För att det finns alternativa vägar än vården, även om de kostar. Det finns, det går, det tar tid, men det är värt det. Tack snälla för google!

Jag blir så frustrerad av att se att detta händer så många, här, i Sverige, i vårt land som ska vara så otroligt bra medmänskligt och kärleksfullt. Men menar vi bara på ytan? Menar vi bara för vissa? För vem finns välfärden? Om du tänker att de i alla fall säkert får sjukpeng, så ska du veta att dessa sjukdomar som knappt finns i vården, nonchaleras än värre hos försäkringskassan så det är inte alls ovanligt att personen som ligger hela eller delar av dagen, för att de inte kan annat, friskförklaras och begärs ut på arbetsmarknaden. Med orden: Du är inte sjuk, din åkomma finns inte, vi har gjort vår bedömning. Det är dags att börja jobba!

Om det inte är mitt ansvar? Om det inte är ditt ansvar? Vems ansvar är det då?

Nyhetsbrev från Inner Self AB

Mejl med nyheter, event, tankar och tips.m.

Tack! Du har nu fått ett mejl för att bekräfta din prenumeration. Hittar du det ej kan det tänkas ha hamnat i en mapp för spam.