Många gånger funderar jag på vad som driver oss människor. Jag möter hundratals olika personer som alla på olika sätt kämpar med fysisk, psykisk eller själslig smärta. Inre eller yttre utmaningar. Vissa står mitt i korselden från flera håll. Och ändå fortsätter de kämpa. Kanske för att det inte finns något annat val?

Det finns en scen i sagan om ringen som jag bara älskar, och som jag ofta tänker på i tuffa sammanhang. Det är den då Sam berättar för Frodo om hur alla sagohjältar bara fortsätter sin kamp trots att de kunnat vända om så många gånger. Vännerna Frodo och Sam har kämpat länge sida vid sida för att ta sig till Mordor och förgöra ringen, men är just i denna scen tillfångatagna av Faramir för att han vill ge ringen till sin far så att den ska ge makten till Gondor. Åter igen ser det svart ut och Frodo frågar Sam vad DE håller fast vid för att orka fortsätta kämpa, trots att modet sviker och ringens kraft tar över honom. Sams svar blir: Att det finns något gott i världen, herr Frodo! Och att det är värt att kämpa för.
Och det är det ju, även om vägen dit fortfarande är lång och de inte har en aning om de kommer att lyckas eller ej. Men de fortsätter OCH lyckas.

Jag tänker att nånstans så är det väl det, övertygelsen om att det finns något gott i världen, och att det ska bli så bra tillslut att det var värt att kämpa för. Så många människor i vår tid kämpar med olika saker. I grunden upplever jag att det är samma. Ett inre jag som skriker efter att ha blivit osett och ohört under eoner av tid. Detta jag skapar händelser i och runt oss som får  oss att vakna, göra förändringar, att börja se. Se in i oss själva, förstå vad det vi gör mot andra orsakar i dem, och vad det andra, eller vi själva, gör mot oss själva, och vad det orsakar i oss. Mönster som måste omvandlas och brytas för att vi ska må bra. Igen. Vi har levt i en värld som har varit riktad utåt, och nu skall blicken riktas inåt i In- sikt. Att förstå vad som sker inuti och varför, så att det kan lösas upp och försvinna, det där tunga begränsande hindrande oket som vi alla på olika sätt bär på. Skapade av händelser i våra olika liv.

Ändå är det mycket vi blundar för, många som inte vill  eller törs se. Som inte vaknar, som stänger om känslor, om händelser och upplevelser. Som sen tar sig uttryck i våld och förtryck på olika sätt. Utåt mot andra, eller inåt mot sig själv. Ibland synligt andra gånger osynligt. Det svåraste förtryck jag vet är det subtila, där ord sagda på ett visst sätt som inte riktigt går att ta på, underminerar en människas värde, skapar en känsla inuti av värdelöshet och att man är fel, som sakta sakta fräter inifrån utan att du egentligen förstår vad som händer eftersom du och de flesta av oss är så vana med detta dolda som ofta göms in i godtagna jargonger. Mönster av ord och meningar som anses helt ok tills vi börjar titta på dem. Som till exempel inom me too. Jag hoppas bara verkligen att de som är/ anses som förövare där, får hjälp att hitta in i sig för att se vart ifrån deras sätt kommer och hur de egentligen vill bemöta och bemötas. Annars missar vi ju poängen.

Det jag i slut ändan vill komma fram till är SMÄRTA. Att oavsett du är förövare eller utsatt så tror jag att det handlar om smärta som styr oss i reaktioner. Eller rädslan för smärtan. Rädslan att möta den. All den smärta som ingår i ett uppvaknande. I att skapa nya mönster och valda beteenden istället för reflexmässiga, i förlusterna av människor i ens liv, i insikterna då vi möter oss själva och ser misstag vi gjort och varför vi gjort dem. Smärtan i att inse hur livet och människor har varit emot en själv, händelser som varit livsavgörande, som gjort att vi omedvetet valt att stänga kring en del av oss själva. När vi ”vaknar” innebär det ovillkorligen att vi inser saker vi gör eller gjort som inte varit bra, för en själv eller ens omgivning. Det är tufft att möta, och många gånger tror jag vi hellre per automatik väljer att fortsätta stänga, genom att skylla på andra, på omgivningar, arbetsgivare, partners, barn, samhällssystem.
Men det är som om livet på olika sätt tvingar oss att vakna. Vi kan råka ut för olyckor, sjukdomar, skilsmässor, förluster och i dessa trauman är det som om det dolda livet plötsligt tränger sig på. Vi tvingas vakna och inse att vi levt livet stängda, omedvetna. Detta är oftast svårt att hantera, svårt att fatta vad som händer och varför. Och inget man pratar om i vardagsmöten. Alltså kämpar många människor i det tysta, för sig själva, med sin smärta, med att försöka finna klarhet i det dunkla. Ofta drunknar vi i ångest av våra stora känslor och sällan finner vi hjälpen att hitta vägen ut. Och ändå, är det så många som väljer den tunga vägen, bara för övertygelsen att det finns något bättre på andra sidan. Jag önskar bara att alla hade en Frodo – Sam relation att luta sig emot. Någon som stöttar när det är för tufft, någon som pekar på vägen när man inte ser själv. Någon som jublar vid genombrott och som verkligen fattar vad man står i, som är med på resan och gör den själv. Jag tror att det är enda sättet att få full förståelse, att mötas med någon som också väljer att se, att göra jobbet. Att ta sig från omedvetna rädslor och mönster, genom skärselden och ut på andra sidan. Till ljus, insikter, kärleken till självet, frihet, styrka och glädje. Den plats då du är 100% dig själv och andas fritt. Står med båda fötterna på jorden och bara är du, nöjd med dig själv, utan att skälva av obearbetade mönster. Utan att tvivla på din rätt att existera.

Står du i den kampen? Känner du igen dig? Vet du att du håller på att vakna, men inte törs? Våga söka din frodo-sam, eller bli din egen. Var den som alltid finns där för dig själv, i alla lägen. Om det så bara handlar om att vara den som skaffar hjälpen till dig själv. Våga prova dig fram, läs, lyssna, sök. Och framför allt: Ge inte upp!!  Jag vet att ni finns som kämpat i många år, Men jag tror att det finns något gott i världen, och det är värt att kämpa för! Förr eller senare måste vi vara framme. Vi möts på vägen! Ta hand om dig! Och låt andra få möta ditt riktiga jag.