En tanke slår mig då högerhanden kämpar för att nå hela vägen upp till huvudet.
Här har jag nu varit helt enhänt, nybliven vänsterhänt, i dryga två månader på grund av skada, och så fort höger handen släpps fri ur sin mitella så räknar mina funktionsmönster med att den skall uppfylla sina vanliga rörelser. Ta över kommandot igen liksom. Trots att den inte alls funkar, trots att vänsterhanden fått utföra allt i mer än 60 dagar. Trots att jag börjar bli riktigt bra på att platta håret med bara vänstern, borsta tänderna, skriva läslig text, bre smörgås (bara något håller fast den på bordet)
Helt naturligt kliver högern dock in igen och tar kommandot. Trots att den utför sina rörelser katastrofalt dåligt och smärtan känns i varje muskel, så sitter det så hårt i mitt system, i min hjärna, i mina invanda mönster, att högern har kommandot och vänstern följer och assisterar.

Som inbiten kämpe för utveckling och förändring kopplar jag ju direkt ihop detta med alla andra mönster, vanor och rädslor vi behöver och försöker förändra i vårt liv. Bilden blir så otroligt klar och tydlig. Det är våra vanor och mönster som styr.Vad det än är vi vill förändra så drar våra inpräntade mönster oss tillbaka gång på gång.
Tror minsann det är fler än jag som bestämt sig att sluta äta godis tex, medvetet lyckats dag efter dag tills jag helt plötsligt inser att jag har en chokladkaka i matkassen, eller ännu konstigare, en godis I munnen!! Vem sjutton stoppade dit den? Jag vet att jag sa nej till mig själv när jag passerade skålen, jag vet att jag inte ville ha, men ändå! VEM stoppade godisen i min mun???

Det kan appliceras på vad som helst, den där extra portionen, efterrätten, glaset vin/öl, vännen som egentligen får dig att må dåligt, att stå upp för sig själv och inte köras över, att följa sig själv och inte lyssna till andra… Många är de mönster som vi vill bryta och faktiskt också behöver för att må bra. Men ack vad vi får kämpa för dem. Gång på gång måste vi medvetet fatta beslutet mot vad det är vi vill åstadkomma. Gång på gång kommer vi att svika oss själva och falla tillbaka i våra gamla vanor och mönster. Och det gör vi BARA FÖR ATT VI ÄR SÅDANA!! Men varför?
Kanske bara för att en tillkämpad förändring har ett så stort manifesterat värde, kanske för att när du förändras påverkas allt i hela universum… Om vi ska hoppa förbi några led av nära och kära. Vibrationsmässigt och energimässigt hänger vi ju obönhörligen ihop. Det gör ju att när du jobbar med dig, för att få ett bättre jag, kommer du automatiskt jobba på att andra också får ett bättre jag. Är inte det fint så säg!?

Åter till mina armar, tanken är ju att högern ska återgå till sin forna syssla, att utföra det jag vill ha gjort med styrka och precision. Därför är det gott att den reflexmässigt kliver in igen på sitt stapplande sätt, för det är jag tacksam. Men jag har en tanke med min vänster, eftersom jag under dessa månader faktiskt känt att en annan del av hjärnan fått sparka igång då vänstern har kommandot. Starkaste upplevelsen har varit då jag coachat någon och fått lov att skriva med vänster. Flödet i det intuitiva som passerar mellan hand och hjärna har varit ett annat, känslan i mig av flöde och energi är annorlunda, det finns något mer att utveckla, ha nytta och glädje av här. Därför vill jag att min väster ska få möjlighet att fortsätta ha upgifter och inte bara assistera. Jag tror att det kommer ge mig något nytt, något mer. Spännande. Men ack så utmanade. Vänstern är fortfarande slarvigt långsam på att skriva, jag menar högern har ju 40 års mer träning. Tänk bara det!
Och så är det ju med allt vi ska ändra: Det gamla mönstret har mer vana mer träning än det nya! Så därför min vän HA TÅLAMOD MED DIG SJÄLV!

Om man ska se mer vetenskapligt på allt detta så hänger det ihop ända ner till cellerna, kanske djupare ändå.Cellernas kommunikation med hjärnan. Alla kroppens celler vibrerar i en viss frekvens, på ett visst sätt, unikt för dig, för kommunikationen mellan varandra. När du ska lära dig något nytt ska du få en eller flera av dessa miljoner celler att vibrera på ett annat sätt. Det är som att mitt i en pluton med 100 000 soldater som är på väg åt samma håll, plötsligt börja ändra riktning på några av de som är i mitten. Det skulle direkt skapa kaos och problem. Kroppens svar på en cell som inte längre ”håller sig i ledet”  är att se till att vi fortsätter som planerat enligt de inlärda mönster vi har. Och så fortsätter striden mellan gammalt och nytt. Endast via medvetenhet och mål kan du skapa din förändring.

Nu tänker du kanske att du lika gärna kan ge upp, eftersom det är så komplicerat? Men nej, ge dig inte, det är ju inte omöjligt i alla fall och för varje gång du skapar det nya, får du fler och fler celler med dig. Vi behöver bara börja, möta och fortsätta. Till slut vibrerar de i samma frekvens igen, men denna gång som det du valt att de ska vibrera, och inte något påtaget inpräglat mönster.

Fotnot: Detta inlägg skrev jag sommaren 2016 efter en skidolycka där jag bröt höger nyckelben. Jag publicerade det aldrig då av olika anledningar. Men nu så dök det upp igen i mitt medvetande efter kursen i Archmethod. Och helt plötsligt förstår jag igen vad jag förstod för 2 år sedan! Bara det att jag nu kan koppla ihop det med nerver och hjärnan också! Dessutom fick jag mera handgripliga verktyg till att skapa förändringarna. Med hjälp av Nevrobaserad träning och stimulering kan jag lättare hjälpa nerver och celler att finna trygghet i de nya vägar och mönster jag vill skapa. Eller väcka till liv mönster som fallit i dvala pga skada! Det är SÅÅÅÅÅÅ fantastiskt spännande att mer och mer förstå hur kroppen hänger ihop!